DU! Det var DU som lag nått svart i mina ögon...
Vart inte så långvarigt.
Min själ värker, men det vet ni ju redan.
Om jag bara visste varför det är så att jag verkligen kunde konkret sätta ett finger på vad det är som gör att den helatiden gör sig påminnd.
Jag försöker verkligen så stenhårt att inte få det att kännas, och då menar jag verkligen DET. För jag har gett upp hoppet om att jag på egen hand skall komma underfund med vad det är.
Jag har mina aningar, men dom sitter för mörkt inrotade för att jag skall våga plocka fram dem.
Eller aningar och aningar ärligt talat så vet jag ju. Men helt ärligt blir det inte förrens jag vågar ta tag i det. Helst av allt hade jag tagit det öga mot öga.
Men dom ögonen är begravda sen några år tillbaka...och därav ytterliagre skam.
Jag är lättad att han inte finns, men jag förväntas vara ledsen...
Det finns så många skäl till att mina blodband är brutna.
