Den där jävla garderoben!
Så har vi försökt sova igen , utan större framgång.
Tackolov är jag utan större bekymmer med funderingar. Jag är mest bara tom.
Fick ingen som kunde hjälpa mig idag, men kanske imorgon?
Ska ringa VC iallafall och se vad dom säger, annars är det Måndag som gäller då kommer dom tillbaka från semestern på BC...men jag vet inte om det är rätt forum heller.
Just nu eller ja egentligen senaste tiden så har jag kännt mig som ett barn eller ja hemskt liten iallafall. Det är som att den vuxna kloka rationella människan i mig blåst bort.
Kvar är den personen som tillbringade en heldel tid inlåst i garderoben, i tryggt förvar och med förtvivlan och saknad som bästa vän...och tomheten såklart. Den eviga tomheten som aldrig riktigt vill fyllas upp.
Saker och ting är påväg till det bättre igen det vet jag. Jag hinner alltid fånga upp livet i tid.
Och jag har sjukt många glädjeämnen i mitt liv , ett liv som på inget sätt egentligen är dåligt.
Det är bara jag som är dålig, dålig på att lyssna på mina känslor. Jag tror heltiden att jag kommit underfund med att vara äkta mot mig själv och bearbeta rätt. Men tydligen inte, annars skulle sakerna inte komma rasande över en så att man helt tappar andan och återigen sväljer ner det för att det blir för mycket att handskas med .
Kvar sitter man helt tom och kall...likgiltig.
Nu om någonsin så har jag ju faktiskt ett riktigt bra liv, varför kan jag då inte glädjas?
Skit dumt!
Det är det jag hoppas på att få lära mig att göra när farbror doktorn har grävt klart därinne.
Hantera mig själv och glädjas åt att jag faktiskt har det sjukt bra.
Ojoj nu vart det lite väl personligt kanske, men det bjuder jag på!
