Rosersberg
Passerades nyss, vilket precis som alltid jag åker här och inte somnat ger mig minnen från den tiden mamma var där på behandling. Ettav många, men jag minns hur jag hoppades att det var sista anhalten.
Nu fick hon bli frisk eller dö tänkte jag.
Hon blev frisk...ganska fort visade det sig.....
Aktiv under hela behandlingsperioden, så bra mådde hon ju ^^
Väl hemma blev det drastiskt mer problematiskt, det var här det gick riktigt riktigt åt helvete för oss båda.
Roserberg i sig var inget dåligt ställe alls, jag fick ofta vara där och hälsa på .
Men även här finns det människor som hjälper varanndra att fortsätta må dåligt.
Hon är inte död än, men jag sitter fortfarande ibland med en underlig önskan om att hon ska få finna ro. Ro i annan form än det som åker i armen.
