Älskade älskade!
Jag måste säga att jag är så lyckligt lottad!
Idagsläget är jag bara omgiven av männsikor som vill mig väl och som vågar ryta i åt mig om jag är påväg åt fel håll.
Det har inte alltid varit så, engång i tiden umgicks jag bara med människor (givetvis de också vänner och inte på något sätt mindre värda) som peppade en neråt i spiralen. Vi var riktigt duktiga på att uppmuntra varandra till att hitta destruktiva vägar hand i hand.
Vi hjälpte varanndra att må ändå sämre helt enkelt.
Idag är det som sagt raka motsatsen!
Människor runt mig säger ifrån och de ifrågasätter, framför allt låter de mig må dåligt på ett sunt sätt för att sen uppmuntra mig till det positiva.
De ser mig direkt när jag är påväg in i att söka upp dysbeteenden, och hinner alltid på mig itid!
Ihelgen hände det vackraste jag sett, eller snarare insett.
En vän började gråta för att jag inte själv såg vilket beslut jag var påväg att fatta.Envis som jag är motargumenterar jag alltid,trots att jag vet att jag har fel.
För mig vart det en kamp om attt jag gör SOM JAG VILL OCH KAN TA HAND OM MIG SJÄLV!
(Vilket jag uppenbarligen inte alltid kan^^)
När jag såg hennes tårar krypa fram mitt under mitt försvartal, kunde jag inget annat än faktiskt erkänna färg.
Och känna kärlek.
Det var visserligen jobbigt det med och skapade tumult imig /runt mig.
Men jag såg det jag aldrig tidigare insett.
Att jag sårar andra igenom de beslut jag ibland tycker bara rör mig.
Jag älskar dig för det, JAG ÄLSKAR DIG för ALLT!
